Kvinnlig avundsjuka

Nu under höstens förkylningstider har jag suttit framför TV:n lite mer än vanligt och kryssat runt mellan de olika tv-kanalernas förmiddagstablåer som till stor del består av olika realityserier och då framför allt amerikanske hemmafruar i New York, Beverly Hills, Atlanta med mera. Det som då slår mig när jag tittar på dessa program är hur elaka vi tjejer kan vara mot varandra. Man skulle kanske kunna tro att dessa falska leenden, skitsnacket bakom ryggen, dömandet, granskandet, utfrysningarna, vuxenmobbingen och det generella falska beteendet mot varandra kanske enbart hör hemma i ett realityprogram från USA, långt bort från oss svenska kvinnor, men så är det tyvärr inte.

Nog känns miljön och situationerna rätt långt ifrån och fjärran för oss här i Sverige, men intrigerna skulle kunna vara desamma som nästan i vilken svensk stad och grupp kvinnor som helst.  Självklart menar jag inte alla kvinnor, men enligt min erfarenhet är det väldigt många kvinnor som är så här mot varandra.

Varför är vi kvinnor så bra på att vara så kritiska och dömande mot varandra? Vad är det i oss kvinnor som gör att vi ser andra kvinnor som en konkurrent och ett hot?

En tydlig koppling till detta är ju hur vi kvinnor tänker när vi ska klä upp oss. Det är många kvinnor i min närhet som berättar att de sällan klär upp sig och gör sig vackra för männens skull utan för andra kvinnor skull. En kvinna jag känner sa en gång till mig att hon litade helt på sin man, men inte andra kvinnor. Och kände behovet att alltid vara snyggt klädd och stylad i möte med andra kvinnor för att hon var tvungen att känna att hon var bättre en dem. Det handlade då alltså inte om att hon ville att hennes man skulle tycka att hon var vackrare än alla andra kvinnor, utan att hon ville att alla andra kvinnor skulle tycka att han hade valt den vackraste kvinnan.

Ett annat exempel på detta är om man går ut en lördagskväll och ställer sig i kön till damernas. De granskande och dömmande blickarna som vissa kvinnor kastar på varandra skulle kunna få till och med en som Simon Cowell att framstå som en Dalai Lama i sin kritik i jämförelse.

Men det som är ännu känsligare än vårt utseende är hur vi är som mammor och hur vi jämför oss med varandra och framför allt kritiserar varandras förmåga att vara en god förälder eller inte. Detta märker jag särskilt på min blogg när jag skrivit ett inlägg som kanske handlar om särskilt känsliga ämnen såsom amning, sovvanor och uppfostran av barn rent generellt. Här kan många kvinnor vara riktigt hårda och rent av grymma mot varandra i deras sätt att döma ut en annan kvinnas sätt att vara gentemot eller uppfostra sina barn.

Jag talar nu om att just vi kvinnor är så här mot varandra. Visst kan nog män vara elaka mot varandra men inte alls på samma uttänkta, beräknande och dömande sätt som kvinnor. Som kille brukar det många gånger vara så att man konfronterar varandra direkt istället och sen har man löst det. Antingen är man vänner eller bryter och går åt skilda håll utan att snacka särskilt mycket skit om vederbörande.

Vad som också är väldigt märkligt är att vi kvinnor många gånger också gärna och hellre väljer en man framför en kvinna när det handlar om tex tävlingar eller röstningar. Kvinnor röstar många gånger då hellre på mannen för att han är charmig och go även om kvinnan i fråga var den som besatt större talang. Som kvinna blir man granskad, dömd och kritiserad före man ser talangen oavsett vad det är. Och tyvärr har jag själv sett detta tydligt allt för många gånger, tjejer måste överbevisa sig för andra tjejer för att få samma erkännande som en kille hade fått på en gång.

Tänk om vi alla kvinnor istället bara skulle slappna av lite! Var inte så dömande, var istället mer tillåtande och öppna för att vi är alla olika och inga konkurrenter eller hot. Det finns inga vinnare bara förlorare i tävlingen om vem som är ”bästa mamman” eller vem som är den ”perfekta frun”. Stötta varandra istället och se inte varandra som konkurrenter eller hot. Vad sägs om att försöka hjälpa varandra istället för att i första hand kritisera varandra och döma. Tänk så mycket längre vi skulle komma inom så många olika områden om vi kvinnor bara hjälptes åt istället.



16 kommentarer
Kommentera

Kritik mot offentliga personer

 

Jag har tidigare skrivit om att man måste våga misslyckas för att lyckas. Och visst låter det väldigt enkelt när man hör någon säga det och för vissa låter det ju till och med nästan självklart. Medan för andra kan vet verka en aning pretentiöst. Men för många är detta inte alls lika självklart och enkelt som det kan verka. Efter min förra krönika om detta ämne så är det många som frågat mig hur man då verkligen finner styrkan att borsta av dammet från knäna och resa sig upp och gå vidare när man då har misslyckats. Ja, det är ju en väldigt bra fråga som det säkert finns lika många svar på som det finns människor, för vi är ju alla olika och hanterar sådana här saker på olika sätt.

Att misslyckas med något kan ju göra att man tappar ansiktet inför andra människor. Man kanske känner sig som en misslyckad och dålig människa och klankar ner på sig själv. Att misslyckas med något kan ju också innebära att ens drömmar gått i krasch, allt beror ju på hur stort eller litet misslyckandet är. En annan orsak till att man kan känna sig misslyckad eller där självkänslan och egot får sig en knäck kan vara om man får kraftig negativ kritik. Det kanske kan vara något personligt som ens partner kritiserar en för eller något som har med ens arbete att göra och där arbetsinsatsen kritiserats. Oavsett så är ju detta något vi alla råkar ut för då och då i livet, både du och jag, vare sig vi vill eller inte. Enda skillnaden är kanske att om jag skulle misslyckas eller få kritik så tas det även upp och görs offentligt i olika sociala nätverk, i tidningen eller på radio.

Och på grund av att den kritiken jag får är just offentlig, så har jag funderat en del på mitt eget sätt att hantera detta.

Det jag då kommit fram till är att det egentligen bara finns två sätt att reagera på om man ska hårddra det hela. Det första sättet är att se det hela negativt.

Ett negativt sätt att reagera på detta är att gräva ner sig i ett mörkt hål och stanna där, tycka att man är värdelös och vill aldrig komma ut ur det där hålet igen, eller åtminstonde stanna kvar där nere i mörkret tillräckligt länge tills alla runtomkring en och till och med en själv har glömt varför man kröp ner där. Den strategin funkar kanske för några men det är inte den som man mår bäst av i slutändan. För den känns för det första in särskilt utvecklande och konstruktiv och för det andra så bidrar man nog själv till att sänka sin egen självkänsla ännu mer.

Istället är det mycket bättre att försöka ta det hela på ett positivt sätt. Att misslyckas  eller få dålig kritik vare sig det är något stort eller litet gör ju att man måste ifrågasätta vad det var som gick fel. Är det något man kunde ha gjort bättre, annorlunda? Går det kanske efter en tids reflekterande att försöka göra om det igen och med ny erfarenhet kanske man då har större chans att lyckas. Att hitta styrkan då att resa sig upp och inte grotta ner sig handlar ju egentligen om hur pass bra självkänsla man har. Och det är inte alltid lätt att tänka positivt. Men övar man blir man bättre.

Att få tuff och hård kritik kan många gånger kännas riktigt jobbigt, men bara om den är befogad. För den kritiken som kommer från avundsjuka och missunsamma människor saknar ju ändå substans så varför lägga energi på den överhuvudtaget, vad hjälper den dig? Inte ett skit, så bry dig inte om den alls. För mig rinner den kritiken av mig som vattnet på en gås. Men när kritiken är befogad och riktig, där jag faktiskt har gjort fel. Då är det ju viktigare än någonsin att man inte tar sig själv på förstort allvar. Tryck ner det sårade egot, ta åt sig av kritiken, och kom tillbaka och gör om det bättre.

Att inte ta sig själv på för stort allvar och ta allt med en gnutta humor har alltid hjälpt mig att se ett misslyckande eller att få dålig kritik mindre allvarligt. Och om man sedan sätter saker i olika perspektiv kan det plötsligt kännas banalt och harmlöst.

Och för att orka vara positiv (för tro mig det kan vara lätt att bara vilja krypa ner i den där grottan emellanåt) och klara livets misslyckande och hårda kritik så är det för mig så viktigt att ha en bra grund att stå på, där man kan hämta kraft och energi. Och den grunden är det som betyder allra mest för mig, den grunden består av min man, mina barn och mina syskon och all den kärlek och stöd jag får från dem.  För så länge jag har dem, så spelar det egentligen inge roll vad alla andra tycker och tänker.

 

 



3 kommentarer
Kommentera


Populära sökningar: nike, pulsklocka, sport-bh

Krönikor

Här samlar vi b la Lailas krönikor hon skriver för Aftonbladet Wellness.
Vi kommer också att bjuda på en hel del gästkrönikörer!
Trevlig läsning!

@modernmomse

Kritik mot offentliga personer

 

Jag har tidigare skrivit om att man måste våga misslyckas för att lyckas. Och visst låter det väldigt enkelt när man hör någon säga det och för vissa låter det ju till och med nästan självklart. Medan för andra kan vet verka en aning pretentiöst. Men för många är detta inte alls lika självklart och enkelt som det kan verka. Efter min förra krönika om detta ämne så är det många som frågat mig hur man då verkligen finner styrkan att borsta av dammet från knäna och resa sig upp och gå vidare när man då har misslyckats. Ja, det är ju en väldigt bra fråga som det säkert finns lika många svar på som det finns människor, för vi är ju alla olika och hanterar sådana här saker på olika sätt.

Att misslyckas med något kan ju göra att man tappar ansiktet inför andra människor. Man kanske känner sig som en misslyckad och dålig människa och klankar ner på sig själv. Att misslyckas med något kan ju också innebära att ens drömmar gått i krasch, allt beror ju på hur stort eller litet misslyckandet är. En annan orsak till att man kan känna sig misslyckad eller där självkänslan och egot får sig en knäck kan vara om man får kraftig negativ kritik. Det kanske kan vara något personligt som ens partner kritiserar en för eller något som har med ens arbete att göra och där arbetsinsatsen kritiserats. Oavsett så är ju detta något vi alla råkar ut för då och då i livet, både du och jag, vare sig vi vill eller inte. Enda skillnaden är kanske att om jag skulle misslyckas eller få kritik så tas det även upp och görs offentligt i olika sociala nätverk, i tidningen eller på radio.

Och på grund av att den kritiken jag får är just offentlig, så har jag funderat en del på mitt eget sätt att hantera detta.

Det jag då kommit fram till är att det egentligen bara finns två sätt att reagera på om man ska hårddra det hela. Det första sättet är att se det hela negativt.

Ett negativt sätt att reagera på detta är att gräva ner sig i ett mörkt hål och stanna där, tycka att man är värdelös och vill aldrig komma ut ur det där hålet igen, eller åtminstonde stanna kvar där nere i mörkret tillräckligt länge tills alla runtomkring en och till och med en själv har glömt varför man kröp ner där. Den strategin funkar kanske för några men det är inte den som man mår bäst av i slutändan. För den känns för det första in särskilt utvecklande och konstruktiv och för det andra så bidrar man nog själv till att sänka sin egen självkänsla ännu mer.

Istället är det mycket bättre att försöka ta det hela på ett positivt sätt. Att misslyckas  eller få dålig kritik vare sig det är något stort eller litet gör ju att man måste ifrågasätta vad det var som gick fel. Är det något man kunde ha gjort bättre, annorlunda? Går det kanske efter en tids reflekterande att försöka göra om det igen och med ny erfarenhet kanske man då har större chans att lyckas. Att hitta styrkan då att resa sig upp och inte grotta ner sig handlar ju egentligen om hur pass bra självkänsla man har. Och det är inte alltid lätt att tänka positivt. Men övar man blir man bättre.

Att få tuff och hård kritik kan många gånger kännas riktigt jobbigt, men bara om den är befogad. För den kritiken som kommer från avundsjuka och missunsamma människor saknar ju ändå substans så varför lägga energi på den överhuvudtaget, vad hjälper den dig? Inte ett skit, så bry dig inte om den alls. För mig rinner den kritiken av mig som vattnet på en gås. Men när kritiken är befogad och riktig, där jag faktiskt har gjort fel. Då är det ju viktigare än någonsin att man inte tar sig själv på förstort allvar. Tryck ner det sårade egot, ta åt sig av kritiken, och kom tillbaka och gör om det bättre.

Att inte ta sig själv på för stort allvar och ta allt med en gnutta humor har alltid hjälpt mig att se ett misslyckande eller att få dålig kritik mindre allvarligt. Och om man sedan sätter saker i olika perspektiv kan det plötsligt kännas banalt och harmlöst.

Och för att orka vara positiv (för tro mig det kan vara lätt att bara vilja krypa ner i den där grottan emellanåt) och klara livets misslyckande och hårda kritik så är det för mig så viktigt att ha en bra grund att stå på, där man kan hämta kraft och energi. Och den grunden är det som betyder allra mest för mig, den grunden består av min man, mina barn och mina syskon och all den kärlek och stöd jag får från dem.  För så länge jag har dem, så spelar det egentligen inge roll vad alla andra tycker och tänker.

 

 



3 kommentarer
Kommentera

När man flyr den svenska sommaren

Sommaren 2012 är nog inte den sommaren som skrivs in i historieböckerna som den varmaste eller den med finast väder. Någon Pripps Blå romantisk idyllisk svensk sommar har det inte varit precis, istället har det mer liknat den där sillreklamen där man hysteriskt springer in och ut ur huset mellan regnskurarna och när solen tittat fram.

Jag och familjen flydde dock den svenska sommaren ett par veckor och åkte till Phuket i Thailand. Det var visserligen rätt regnigt där också men bara någon skur då och då men det gör inte så mycket för det är varmt i luften och varmt i vattnet vilket passar en badkruka som mig. Efter vår semesterresa kunde jag konstatera att mina tidigare semesterresors iaktagelser om att turister i största allmänhet kollektivt avviker från sitt normala beteende fortfarande stämmer. Det är precis som att vett och etikett försvinner i samma stund som man checkar in på flygplatsen.

Hotellet där vi bodde på var fantastiskt fint och med en superhärlig pool och massa sköna solstolar nära poolen. Men dessa solstolar skulle sedan visa sig vara hårdvaluta bland hotellets gäster.

Vi brukade gå ner till poolen efter frukost varje dag men till vår stora förvåning var nästan alla solstolar redan upptagna, väl markerade med handdukar och andra strandaccessoarer. Men det konstiga var att vi inte såg så mycket folk där och att de flesta ”upptagna” stolarna stod tomma många timmar i sträck. Det skulle senare visa sig att våra kära tyska turister på hotellet hade en ful ovana. För efter lite snokande och avancerat detektivarbete så hittade jag förklaringen.

Det visade sig att våra tyska hotellgrannar gick upp jättetidigt på morgonen ner till poolen och lade ut sin handduk och andra saker på solstolarna för att boka upp dem. Sedan gick de och lade sig igen för att sova klart. Sen gick de och åt frukost och kom inte ner till poolen förrän flera timmar senare och så sent som framåt lunchtid i vissa fall. Och i de värsta fallen så bokade några upp sina solstolar en hel dag medan de var på utflykt för att sätta sig i dem på eftermiddagen när de kom tillbaka till hotellet.

Tillslut lärde jag känna igen sakerna som lades på stolarna och visste vilka gäster det var som gjorde så och när jag väl visste det hade jag sedan inga problem med att flytta på deras handduk och själv använda solstolen.

Efter det här exemplet sitter du kanske nu och tänker: Ja, de där tyskarna, de är allt lite tokiga de! Men då ska du inte vara så kaxig. Vi svenskar är inte mycket bättre själva.

Det finns många exempel jag skulle kunna ta men situationen vid bagageutlämningen på Arlanda är ett av dem. Vid baggagebandet står det en klart utmålad linje en halvmeter från bandet på golvet och med stora bokstäver skrivet STOPP. Man ska alltså stå bakom denna linje och vänta på sitt bagage när rullbandet startar. Tanken med detta är ju att om alla står bakom denna linje så är det väldigt lätt för alla att se vilka väskor det är som kommer på bandet och man kan lugnt ta sin väska när den kommer utan att riskera att missa den.

Men istället ställer sig nästan alla de svenska hemkommande resenärerna så nära bagagebandet som möjligt och trycker på varandra och trängs som om det vore framme vid kravallstaketet på en rockkonsert. Vilket resulterar i att det nästan är omöjligt att se sin väska komma, och när man väl ser den är den nästan på väg in igen och man får trycka och armbåga sig fram bland folkmassan och kasta sig efter väskan för att få med sig den hem.  Det är en otrolig stress och hets till ingen nytta. Bandet rullar lika irriterande långsamt hur nära du än står, och man får inte sin väska snabbare bara för att man trycker en armbåge i magen på den som står till höger och trampar den som står till vänster på tårna.

Så fort vi tar semester så tar hjärnan en time out. Vett och etikett verkar inte längre existera och det är djungelns lag som råder. Den eviga jakten efter att sitta en stund i solen tar över våra liv för en period. Det är kanske det som är orsaken, men man kan ju å andra sidan lätt förstå det och då är det väl tur ändå att sommaren faktiskt är kort även om det mesta har regnat bort.



12 kommentarer
Kommentera


  • Om Krönikor

    Laila Bagges krönikor