När livet stannar för en stund

02/11 20:08 26 kommentarer

Jag kommer aldrig glömma den där morgonen i oktober. Då när tiden stannade för en stund och allt vändes upp och ner.
Hade som vanligt varit på lördagens dansaerobic och efter duschen bestämde jag mig för att göra något jag inte gjort på länge. Smörja in mig med en härlig bodylotion innan jag klädde på mig.
Jag kände den direkt. Så tydligt.
Fick panik. Kände efter igen. Jo. Där var den.
En liten hård ärta i mitt vänstra bröst.
Hjärtat och tankarna rusade. Ville inte känna efter fler gånger men kände mig ändå tvingad.
Försökte få den att försvinna bort med mina tankar men den var där ändå. Så tydlig.
Tvångstankarna smyger sig på direkt och det enda ordet jag hade i mitt huvud var CANCER.
För en knöl i bröstet betyder ju cancer?

En lördag också. Vem kan man få tag på då? Min man var med dottern på hennes dans. Han fick ett panikartat sms. Stackarn.
Medan han skyndade sig hem hann jag prata av mig lite med min väninna som lugnade mig och kom med tips och råd vart jag skulle vända mig. Googlade fram varenda sajt som handlade om bröstcancer. Fick för mig att ju mer jag läste desto bättre skulle det bli. Man tänker inte rationellt när man har panik. Helt klart.
Hittade till slut numret till bröstmottagningen på Danderyds Sjukhus dit jag ringde och lämnade ett smått desperat meddelande.
Resten av helgen kommer jag inte riktigt ihåg. Jag vet att jag och Magnus pratade mycket och att det kändes otroligt skönt att berätta om knölen för mina systrar när vi var ute och sprang på söndagen.
Man skall aldrig vara ensam i sin oro.

På måndagen kunde jag inte vänta tills någon tänkte höra av sig utan kastade mig på telefonen kl 08.00 och ringde igen till Danderyds Bröstmottagning.
Syster Anna svarade, hörde på min röst att det var panik och lyckades skaka fram en tid till mig samma dag.
Det kändes som en befrielse att bara få komma dit. Efter en undersökning och information fick jag direkt remiss till mammografi och ultraljud.
En vecka senare var mammografin och ultraljudet avklarat. Även en finnålsbiopsi för att ytterligare försäkra oss om att detta var som alla trodde, något ofarligt.
Men när läkaren säger att jag skulle få träffa onkologen gällande resultatet började mitt hjärta bulta igen. En onkolog. En onkolog för mig betyder cancer.
När läkaren såg mitt panikartade uttryck i ansiktet försäkrade han mig om att alla resultat från en biopsi meddelas av onkolog. Det är rutin.

En vecka senare är jag tillbaka på Danderyd för att träffa onkologen. Jag är otroligt tacksam över att min väninna övertalade mig om att få följa med. Hela vägen in på rummet. Ett sådant besök skall inte genomföras ensam. Det vet jag nu.
Onkologen var en fantastiskt söt kvinna, bröt på amerikanska och var gravid i sjunde månaden. Hon fick mig att känna mig lugn.
Vi pratade om allt möjligt, gick igenom min sjukdomshistoria.
Sen säger hon att det var som hon trodde. Det jag har är en tumör. En så kallad Papillom. Vilket är en ofarlig form av tumör.
Det där med ofarlig hörde jag aldrig. När hon sa ordet tumör stannade tiden igen och jag kände hur golvet öppande sig och jag föll igenom ett stort svart hål.
Till slut känner jag min vänninas hand på min arm. Hon tittar på mig och upprepar: Linda, detta är ofarligt.
Okej. Tumören är ofarlig. Men den är fortfarande där. Jag vill inte att den skall vara där.

Efter ytterligare en biopsi och vidare diskussioner med onkolog, patolog och kirurg bestämmer vi att knölen skall tas bort. Trots att den i nuläget är ofarlig kan den, om den får stanna där inne, växa till sig och eventuellt bli farlig.
Operationsdatumet sätts till den 17 december. Dagkirurgi och nedsövning.
Då kommer nästa oro. Hur mycket av bröstet skall de ta bort? Går det att rätta till på något sätt efteråt? Jag googlar igen. Denna gång på rekonstruktiv bröstkirurgi. Jag är expert nu. På papillom och rekonstruktiv bröstkirurgi.

Idag är knölen borta. Och 95% av mitt bröst sitter fortfarande kvar. Det ingen annan kan se kan jag se. Bröstet har ändrat lite form. Men det sitter där i alla fall.
Det slutgiltiga beskedet har också kommit från patologen. Knölen var ofarlig.

7 veckor från upptäckt tills att den var borta.
Kan inte vara annat än tacksam över den sjukvård vi har i Sverige.

Det finns fantastisk hjälp att få!

/Linda

linda_insta



26 kommentarer
Kommentera

Krönikor

Här samlar vi b la Lailas krönikor hon skriver för Aftonbladet Wellness.
Vi kommer också att bjuda på en hel del gästkrönikörer!
Trevlig läsning!

@modernmomse

Kritik mot offentliga personer

 

Jag har tidigare skrivit om att man måste våga misslyckas för att lyckas. Och visst låter det väldigt enkelt när man hör någon säga det och för vissa låter det ju till och med nästan självklart. Medan för andra kan vet verka en aning pretentiöst. Men för många är detta inte alls lika självklart och enkelt som det kan verka. Efter min förra krönika om detta ämne så är det många som frågat mig hur man då verkligen finner styrkan att borsta av dammet från knäna och resa sig upp och gå vidare när man då har misslyckats. Ja, det är ju en väldigt bra fråga som det säkert finns lika många svar på som det finns människor, för vi är ju alla olika och hanterar sådana här saker på olika sätt.

Att misslyckas med något kan ju göra att man tappar ansiktet inför andra människor. Man kanske känner sig som en misslyckad och dålig människa och klankar ner på sig själv. Att misslyckas med något kan ju också innebära att ens drömmar gått i krasch, allt beror ju på hur stort eller litet misslyckandet är. En annan orsak till att man kan känna sig misslyckad eller där självkänslan och egot får sig en knäck kan vara om man får kraftig negativ kritik. Det kanske kan vara något personligt som ens partner kritiserar en för eller något som har med ens arbete att göra och där arbetsinsatsen kritiserats. Oavsett så är ju detta något vi alla råkar ut för då och då i livet, både du och jag, vare sig vi vill eller inte. Enda skillnaden är kanske att om jag skulle misslyckas eller få kritik så tas det även upp och görs offentligt i olika sociala nätverk, i tidningen eller på radio.

Och på grund av att den kritiken jag får är just offentlig, så har jag funderat en del på mitt eget sätt att hantera detta.

Det jag då kommit fram till är att det egentligen bara finns två sätt att reagera på om man ska hårddra det hela. Det första sättet är att se det hela negativt.

Ett negativt sätt att reagera på detta är att gräva ner sig i ett mörkt hål och stanna där, tycka att man är värdelös och vill aldrig komma ut ur det där hålet igen, eller åtminstonde stanna kvar där nere i mörkret tillräckligt länge tills alla runtomkring en och till och med en själv har glömt varför man kröp ner där. Den strategin funkar kanske för några men det är inte den som man mår bäst av i slutändan. För den känns för det första in särskilt utvecklande och konstruktiv och för det andra så bidrar man nog själv till att sänka sin egen självkänsla ännu mer.

Istället är det mycket bättre att försöka ta det hela på ett positivt sätt. Att misslyckas  eller få dålig kritik vare sig det är något stort eller litet gör ju att man måste ifrågasätta vad det var som gick fel. Är det något man kunde ha gjort bättre, annorlunda? Går det kanske efter en tids reflekterande att försöka göra om det igen och med ny erfarenhet kanske man då har större chans att lyckas. Att hitta styrkan då att resa sig upp och inte grotta ner sig handlar ju egentligen om hur pass bra självkänsla man har. Och det är inte alltid lätt att tänka positivt. Men övar man blir man bättre.

Att få tuff och hård kritik kan många gånger kännas riktigt jobbigt, men bara om den är befogad. För den kritiken som kommer från avundsjuka och missunsamma människor saknar ju ändå substans så varför lägga energi på den överhuvudtaget, vad hjälper den dig? Inte ett skit, så bry dig inte om den alls. För mig rinner den kritiken av mig som vattnet på en gås. Men när kritiken är befogad och riktig, där jag faktiskt har gjort fel. Då är det ju viktigare än någonsin att man inte tar sig själv på förstort allvar. Tryck ner det sårade egot, ta åt sig av kritiken, och kom tillbaka och gör om det bättre.

Att inte ta sig själv på för stort allvar och ta allt med en gnutta humor har alltid hjälpt mig att se ett misslyckande eller att få dålig kritik mindre allvarligt. Och om man sedan sätter saker i olika perspektiv kan det plötsligt kännas banalt och harmlöst.

Och för att orka vara positiv (för tro mig det kan vara lätt att bara vilja krypa ner i den där grottan emellanåt) och klara livets misslyckande och hårda kritik så är det för mig så viktigt att ha en bra grund att stå på, där man kan hämta kraft och energi. Och den grunden är det som betyder allra mest för mig, den grunden består av min man, mina barn och mina syskon och all den kärlek och stöd jag får från dem.  För så länge jag har dem, så spelar det egentligen inge roll vad alla andra tycker och tänker.

 

 



3 kommentarer
Kommentera

När man flyr den svenska sommaren

Sommaren 2012 är nog inte den sommaren som skrivs in i historieböckerna som den varmaste eller den med finast väder. Någon Pripps Blå romantisk idyllisk svensk sommar har det inte varit precis, istället har det mer liknat den där sillreklamen där man hysteriskt springer in och ut ur huset mellan regnskurarna och när solen tittat fram.

Jag och familjen flydde dock den svenska sommaren ett par veckor och åkte till Phuket i Thailand. Det var visserligen rätt regnigt där också men bara någon skur då och då men det gör inte så mycket för det är varmt i luften och varmt i vattnet vilket passar en badkruka som mig. Efter vår semesterresa kunde jag konstatera att mina tidigare semesterresors iaktagelser om att turister i största allmänhet kollektivt avviker från sitt normala beteende fortfarande stämmer. Det är precis som att vett och etikett försvinner i samma stund som man checkar in på flygplatsen.

Hotellet där vi bodde på var fantastiskt fint och med en superhärlig pool och massa sköna solstolar nära poolen. Men dessa solstolar skulle sedan visa sig vara hårdvaluta bland hotellets gäster.

Vi brukade gå ner till poolen efter frukost varje dag men till vår stora förvåning var nästan alla solstolar redan upptagna, väl markerade med handdukar och andra strandaccessoarer. Men det konstiga var att vi inte såg så mycket folk där och att de flesta ”upptagna” stolarna stod tomma många timmar i sträck. Det skulle senare visa sig att våra kära tyska turister på hotellet hade en ful ovana. För efter lite snokande och avancerat detektivarbete så hittade jag förklaringen.

Det visade sig att våra tyska hotellgrannar gick upp jättetidigt på morgonen ner till poolen och lade ut sin handduk och andra saker på solstolarna för att boka upp dem. Sedan gick de och lade sig igen för att sova klart. Sen gick de och åt frukost och kom inte ner till poolen förrän flera timmar senare och så sent som framåt lunchtid i vissa fall. Och i de värsta fallen så bokade några upp sina solstolar en hel dag medan de var på utflykt för att sätta sig i dem på eftermiddagen när de kom tillbaka till hotellet.

Tillslut lärde jag känna igen sakerna som lades på stolarna och visste vilka gäster det var som gjorde så och när jag väl visste det hade jag sedan inga problem med att flytta på deras handduk och själv använda solstolen.

Efter det här exemplet sitter du kanske nu och tänker: Ja, de där tyskarna, de är allt lite tokiga de! Men då ska du inte vara så kaxig. Vi svenskar är inte mycket bättre själva.

Det finns många exempel jag skulle kunna ta men situationen vid bagageutlämningen på Arlanda är ett av dem. Vid baggagebandet står det en klart utmålad linje en halvmeter från bandet på golvet och med stora bokstäver skrivet STOPP. Man ska alltså stå bakom denna linje och vänta på sitt bagage när rullbandet startar. Tanken med detta är ju att om alla står bakom denna linje så är det väldigt lätt för alla att se vilka väskor det är som kommer på bandet och man kan lugnt ta sin väska när den kommer utan att riskera att missa den.

Men istället ställer sig nästan alla de svenska hemkommande resenärerna så nära bagagebandet som möjligt och trycker på varandra och trängs som om det vore framme vid kravallstaketet på en rockkonsert. Vilket resulterar i att det nästan är omöjligt att se sin väska komma, och när man väl ser den är den nästan på väg in igen och man får trycka och armbåga sig fram bland folkmassan och kasta sig efter väskan för att få med sig den hem.  Det är en otrolig stress och hets till ingen nytta. Bandet rullar lika irriterande långsamt hur nära du än står, och man får inte sin väska snabbare bara för att man trycker en armbåge i magen på den som står till höger och trampar den som står till vänster på tårna.

Så fort vi tar semester så tar hjärnan en time out. Vett och etikett verkar inte längre existera och det är djungelns lag som råder. Den eviga jakten efter att sitta en stund i solen tar över våra liv för en period. Det är kanske det som är orsaken, men man kan ju å andra sidan lätt förstå det och då är det väl tur ändå att sommaren faktiskt är kort även om det mesta har regnat bort.



12 kommentarer
Kommentera


  • Om Krönikor

    Laila Bagges krönikor